Steroidernas fristad

Min kära vän E kände att hon var i behov av att börja träna. Efter att ha spenderat ett år i konstant fylla och ett ständigt rökmoln samt ett antal cheeseburgare behövdes en förändring. Jag fick följa med som personlig tränare/coach/stöd. Då våra fattiga student plånböcker ekar tomt letade vi reda på det billigaste stället vi kunde hitta...

Vi promenerade alltså genom ett rengnigt Malmö för att tillslut komma till Värnhems torget för att göra entré på Athletic Center. Receptionisten bemötte oss med en basröst och svällande muskler. Hon gav oss en något konfunderad look då vi inte riktigt passade in bland de andra muskelknuttarna. Men vi log glatt och köpte oss ett träningskort för 99kr, för det priset får man stå ut med svettlukt, alfahannar och mindervärdskomplex (gällande storleken på musklerna).

Osminkade i träningskläder som hängt med sedan gymnasietiden kände vi oss lagom fräsha, men var taggade till tusen, adrenalinet pumpade och vi gav oss med stor entusiasm på löpbandet (i Es fall är detta en enorm överdrift...). Märk vår förvåning när de andra kvinnorna verkade ha lagt mer tid på sin gym-utsyrsel än vad vi gör när vi fixar oss inför en rejäl utgång. Det var akrylnaglar, smink i kilovis, sexiga träningskläder och svällande muskler som möte oss. Detta var en rejäl kontrast till killarnas sunkiga svettluktande outfits... Efter tio minuter sprang löpbandet ifrån E och åratal av rökning gjorde sig påmind då hon var genomsvettig, då man själv är van löpare (skryyyyyyt) så hade den minimala uppvärmingen inte satt större spår. Så medans E droppade svett över alla maskiner var jag lagom varm.

Vi övertog maskinerna från män vars armar är större än mina lår och fick genast ändra vikterna från närmre 100kgs hållet till en betydligt lättare nivå... Det var med viss skräck i blicken vi observerade testoseronstinna anabolasnubbar som utövade sin aggressivitet på vikterna. När de gick runt i salen spände de alla musklerna och som ut som klonade michelingubbar. Vi fick ett antal roande blickar åt våra patetiska försök att bygga på våra taniga muskler. Dock så var aggressiviteten som bortblåst när de tilltalade oss, istället möttes vi av värme och hjälpsamhet från dessa vandrande muskler. Kvinnorna var inte lika tillmötesgående då vi saknade ett antal kilo muskelmassa och smink för att passa in bland dem. Men vi var lika glada för det! Es ögon flimrade och hon kände sig som ett trippande vrak vid vissa tillfällen. Svetten bildade spännande mönster på hennes gymklädsel, men hon hade i alla fall satt igång! Det var två stolta, utpumpade tjejer som lämnade gymmet för att inhandla keso och cashewnötter på Coop.

Further update angående vårt gym-äventyr kommer. Den dagen vi tar 100kg i bänkpress lär det vara en stor rubrik...

Cheers
xxx
P. Stone

To conquer ice...

Att ta en strid när man lika gärna kan gå därifrån är något som jag aldrig brukar göra. Men med 20 års erfarenhet av falskhet, spel och drama har jag lärt mig att det där med att fly inte hjälper. Kanske att man slipper en konflikt för stunden, men mentalt sett blir jag inte starkare av det. Därför har jag bestämt mig att inte vara feg, att stå upp fr mig själv och inte låta någon isdrottning skrämma bort mig från vår gemensamma arbetsplats. Kanske är detta ett bevis på att jag förändrats och låtit erfarenheter göra mig så pass mycket visare, jag håller helt enkelt på att växa upp.

trodde aldrig jag skulle citera Christina Aguilera, men here we go:

"Cause it makes me that much stronger,
makes me work a little bit harder,
makes me that much wiser,
so thanks for making me a fighter"

When you're gone

Tiden kan passera ruskigt snabbt ibland. Två år av saknad och ensamhet har satt sina spår. Ibland kan det göra så ont att jag inte kan andas. När ens största dröm är att ringa ett nummer som inte längre finns för att höra en röst som för längesedan tystnat eller känna närheten av den person som betytt allt för mig... Ibland önskar jag att tiden hade spenderats bättre och att visa misstag aldrig hade gjorts, men det är lätt att titta tillbaka och önska förändringar. När det var nutid var situationen helt annorlunda. Men jag önskar att jag för en sista gång skulle få höra in röst och känna din närhet, men istället får jag leva vidare med minnet av det som var.

This is the end...

Beware...

Upper Central City...
Two girls, Patricia Stone and Ashely Moore, spotted getting all dolled up in order to rock Malmö City. With the Prince as their goal, the men should beware of the approaching danger. With a Cosmpolitan in one hand and a rich man in the other; only the worst is to be expected. Champagne and red lips. Their territory will be marked and their charm is venomous. Once again, beware...
xoxo

När vi ändå slutar som kompost...

Över kvällens kopp te (Friggs Sweet Apple Pie) drar tankarna igång igen...


Ibland undrar jag vad som är meningen med att jag, och alla andra för den delen, finns. Kanske låter det djupt, men saken är den att I slutändan är vi alla biologiskt nedbrytbara. Låt naturen ha sin gilla gång och alla spår av oss försvinner. Dock så är det enbart det substantiella, den materiella delen av människan. Descartes sa 'cogitio ergo sum', han definierade vetskapen om att finnas på idén om att vi tänker. Om tänka är det som definierar oss som människa, och de egenskaper som vi har, är kroppen en överflödig substans som enbart har funktionen att hålla igång tankarna.

Frågan är om tankar är beroende av kroppen. Hjärnan försluter sig i och för sig inom kroppen, och rent tekniskt sätt så är det denna delen av kroppen som utformar och innehåller våra tankar. Kan vi dock sätta en form på en tanke? Även om tankarna finns i hjärnan går det inte att säga att den är en del av någon hjärnstruktur. Alla hjärnstrukturerna I sig bidrar till en större bild, de samarbetar för att skapa tankar, idéer och känslor. De små delarna är onödiga utan helheten, men helheten behöver i sin del alla smådelar för att fungera och skapa en korrekt bild.

Många tror att vi människor har en själ som konsisterar av hela vår personlighet, vilket konkret borde innefatta våra tankar. Själen tros leva vidare utan kroppen. Dock så tror jag att våra tankar osv är beroende av samarbetet I vår hjärna, utan dessa hade det varit omöjligt att skapa en sammanhängande bild. Detta kan bland annat ses bland patienter som råkat ut för hjärnskador. En del mister sin personlighet, har svårt att tänka och kan hamna I ett vegetativt tillstånd. Om själen nu fanns, borde den kunna producera tankar och känslor, därför kan slutsatsen dras att själen inte kan vara oberoende av kroppen.

Vi dör ju alla i slutändan (vad jag vet är det bara fiktiva vampyrer som är odödliga...) och om vi i slutändan bara slutar som kompost, vad är då poängen? Kanske är det just det som är det fina, det finns ingen mening med att vi befolkar jorden. Därför kan vi bara njuta av att vara det vi är och inget annat.

En bricka i spelet

Gav mig i värmen ut på drift i Malmö city centre för att fördriva tiden. Malmö är en stad som jag känner mig hemma i till viss del. Det vill säga, Möllan är mitt kvarter det är där jag fikar och handlar mat. Att ge mig ut i själva stora staden är dock en helt annan verklighet. Plötsligt förväntas det att jag ska vara som alla andra, falla in i samma konsumtionsmönster, handla i samma affärer och accepera att andra tjejer granskar mig upp och ner. Jag orkar inte. Idag kan jag helt enkelt konstantera att jag emigrerar från city centre och håller mig till Möllan där jag kan vara den jag är, utan större press än att köpa mer grönsaker än jag kanske tänkt från början.

Frågan är varför vi låter oss vara brickor i ett spel? de som försöker vara unika är inte längre unika för de följer enbart den nya trenden som anser sig vara just unik. Det fastnar för stunden, men om en dryg vecka är det något annat som utlovar det där speciella som vi söker i vardagen. Unga kvinnor med örn ögon söker efter senaste plagget som visats i nyaste trendmagasinet, äldre kvinnor försöker förgäves hitta något trendigt som visar att de följer modet, men för den delen inte är trashiga. Har jag otur står jag ivägen. Nej, jag flyr till myrorna istället för att se om jag hittar en bok att fördjupa mig i. Shoppinghysterin faller mig inte i smaken, jag vill inte vara en av den extrema konsumtionens spel. Jag tror jag står över resten av spelets gång. Ni kan fortsätta, men i slutändan är det inte hållbart och jag står fast vid det.

Dagens inköp: Japanskt Sensha te med smak av äpple från Systrarna Grene. Rekomenderas verkligen, fungerar utmärkt dessa stekheta dagar då svart te och kaffe inte faller en i smaken.

xxx
Patsy Stone

Mankind

En kopp te och en bok på kvällskanten har en tendens att initiera en ström av tankar runt livet och allt vad det innebär. Kvällens citat från mitt 'Yogi' chai te är: 'Inspiring others towards happiness brings you happiness'. I grunden måste detta härstamma från altruism, då om du har din egen lycka i baktanke tror jag det är svårt att inspirera andra. Dock är frågan om äkta altruism existerar på en större skala. Om det hade, hade vi stått inför de problem som mänskligheten gör i dagsläget?

Vid landstigningen av månen yttrades orden; 'It's one small step for [a] man, one giant leap for mankind'(Neil Armstrong, 1969). Frågan är hur stort steg det egentligen var, hur står vi i dagens samhälle i relation till detta? Vi står på kanten till ödeläggelse. Naturkatastrofer, krig mot terrorism, religonskonflikter,naturförstörelse,kärnvapens hot, brott mot mänskliga rättigheter... Listan kan göras lång. Nu är det inte människan jag vill klanka ner på, utan snarare poängtera att det stora stegen mänskligheten tog vid landstigningen av månen, kan inte vägas upp mot de snedsteg som följt och som redan fanns innan.

man·kind definition
Pronunciation: /ˈman-ˈkīnd, -ˌkīnd/
Function: noun sing but singular or plural in construction
: the human race : the totality of human beings

Frågan är om vi människor någonsin identifierar oss som "mankind" är vi verkligen en enda enhet? Allt för ofta är det vi och dem, inte ens i gemensamma mål som att förhindra en fortsatt klimat förändring blir det en enda enhet. Det blir en skillnad mellan rika och fattiga, de som vill förändra och de som vill förbättra sitt kapital.

Var hade människan stått idag om vi varit oberoende av religion och resurser, om alla legat på samma våglängd och det inte funnits några större skillnader från person till person. Hade vi alla gemensamt följt en nyskapad religion/livs filosofi, hade vi tävlat om att skapa en större rikedom än andra eller delat med oss. Vad jag vill få fram är om människan i sin natur är självisk, eller om det är omständigheterna runt omkring som skapar det. Detta tar oss tillbaka till citatet i början och tankarna kring altruism. Finns det för många hinder i form av existerande fördomar och status förankringar som förhindrar altruism på en större skala? Det är lättare att se till det som är i ens direkta närhet än det som utspelar sig på den globala spelplanen. Och de som sköter spelreglerna för den större dimensionen har för många krav och en för stark inriktning för att kunna producera tvättäkta altruism Då alla har olika mål, är det svårt att förena i ett. Inte ens global lycka skulle kunna vara ett gemensamt mål, då alla i slutändan skulle ha olika definitioner av vad lycka är.

Då de flesta av oss lever ett liv som är begränsat på det lokala planet, kan vi ändå försöka att sprida glädje och lycka bland andra genom att bjuda på oss själva. Ibland behövs det inte mer än ett leende för att muntra upp någon.

xxx
P. Stone


mankind. (n.d.). Merriam-Webster's Medical Dictionary. Retrieved June 28, 2010, from Dictionary.com website: http://dictionary.reference.com/browse/mankind
http://www.quotationspage.com/quotes/Neil_Armstrong/