In darkness I dwell

At times I ponder if there is a way of escaping the truth and the memories embedded within the concept. The sun is shining and the pulse is steadily increasing as I set one foot in front of the other. I find life similar to running. One foot in front of another to take you that one step further to where you want to go. The speed is an indication of power. Happiness is power. Times goes quickly when you're happy.

One minute laughing, the other silent dwelling in the dark past. Perhaps that's just the nature of how things pass:
'The tears of the world are a constant quantity, for each one who begins to weep somewhere else someone stops. The same is true of the laugh' (Beckett, Waiting for Godot)
Perhaps there is such a thing as destiny, free will becomes an illusion and every step is an illusion. Was it foreseen that I would be this happy, and thus to make up for it I had to travel through darkness at a young age in order to leave a permanent mark in which I would have to dwell. Or must euphoria always be followed by darkness? In the end of the day, when we close our eyes for the last time, there is little but darkness left, perhaps it's just a reminder of the one thing we can be certain of: that we will die.

'No, this room is too small'

The walls are getting narrower and narrower, closing in on me. I feel trapped by this illness. I'm lost without my energy and paranoid by the lack of substance. I don't know what to do.

'Should I go home still sober,
Or should I buy me another glass of wine,
And forget about time?
But my jeans are too tight'

In the matter of a few weeks I feel like I've lost the will to be what I've always aspired to be. I used to think If my mind was set like Patsy Stone's I would reach whatever I wanted to.

'Darling, if you want to talk bollocks and discover the meaning of life, you're better off downing a bottle of whiskey. Atleast that way, you're unconscious by the time you start to take yourself seriously'

But my wine glass is empty, and has been since I stopped refilling it. The days are all the same, and there i no time to change anything. At times I'm happy in this bubble, but for most of the time I feel trapped. I want to dance the night away, knowing that there are no worries, knowing that there is nobody to go back to, knowing that there is no to do- list lingering for the coming day. I hate limitations, I just want to be free. Following Thucydides I just need to be courageous: 'The secret of happiness is freedom. The secret of freedom is courage'. Taking that step over the cliff...indulging in dauntlessness... it will literally leave me stripped to the bones. I've incorporated it to who I am for so many years. Sometimes more distant, sometimes closer than my best friend.

The last few day of being ill has left me doubting everything I do. Why I'm waisting time and money at Uni, when its not what I want to do. Why I even try to be clever, when I'm not academically smart. I don't know who or what I am anymore. Looking back, the number and complexity of identities I've had over the years have left me an empty shell. Everything has been a constant battle of conflict and i never really stopped to do what I want. I never turned around to say no.

Nurture, nature, obscure

Living my life in different places, different countries has taught me a lot about feelings towards others. The way I see it is that people who are in my immediate environment are more readily in my thoughts. I may spend a month not separating from my best friend, I'll know what she feels and what she thinks. There is no need for explanation. But as soon as I go away it is very much out of sight out of mind. I will rarely speak to those I actually care about, and I will be emotionally as well as physically distant. As harsh as this may appear to be, its an originally conditioned response that has become unconditioned in order to provide saftety for me, as well as for them.

The human nature is to care (evolutionary this applies especially to females, regardless of what some political manifestos might say), but my nurture is to flee. Nurture is the hereditary component affected by environment that makes us unique as individuals. My family history follows a line of being unloved.
"I cannot love thee; thou 'rt worse than thy brother. Go, say thy prayers, child, and ask God's pardon. I doubt thy mother and I must rue that we ever reared thee!" (Wuthering Hights, Emily Bronte).
Therefore we have developed a reflex that has become an unconditional reflex, thus an essential component of our nature. We flee from what appears to be affection. We've made the fuzzy boundaries between nature and nurture even more obscure by making this reaction a constant personality trait.

'We construct a narrative for ourselves, and that's the thread that we follow from one day to the next. People who disintegrate as personalities are the ones who lose that thread' (Paul Auster).
We've made fleeing love and affection a part of our thread and believe that cutting it, will mean going against who we are. Believing that we are lovable, will therefore be unthinkable. Every time someone has tried to cut that thread, to disintegrate the view that we do not deserve love, it has shown to be lethal. Whether its been love for a person or for something less materially definable, its lead to a road of destruction. A road that has had a quicker end for some than for others in my family. It is an epistemology that applies only to those that define themselves after those rules. However, the empirical truth for us all has been that we are unworthy of love. Is this perhaps us applying a rationalists account based on our own history, or are we limited for only looking at our own hereditary background? In an existentialistic view we have brought it upon ourselves, we are responsible for our own thoughts and behaviours. In a deterministic view we are destined to be like this, its our nature. Its my personal belief to follow Aldous Huxley on this topic:
'All gods are homemade, and it is we who pull their strings, and so, give them the power to pull ours'.
Believing something else determines out behaviour, is very much a way of taking a distance to who we are. Blaming an external power for what we do, think, and say is essentially the human way of not wanting to take responsibility for the one thing we are in control of: our lives.

But returning back to the initial purpose of my relationship to people around me, what I try to say is that I flee from being too close. Taking the distance from the people I care about is a sign that I care. I wish not to be hurt by them, and the further away I am, the less likely it is that I will be hurt by them.
'Sometimes it is the person closest to us who must travel the furthest distance to be our friend.' (Robert Brault).
The people I care about are usually the furthest away, and if I start caring for people in my immediate environment, it is most likely that I will develop an emotional distance to them. brush them of, keep them away from my core and what is inside of me. Keep them safe as well as me. Letting someone in cannot be reversed, and I don't like regret, therefore my nature is to flee based on the nurture of being unloved and the obscurity of being me.

Cheers

the sweet world of fantasy

Kvällens förställning på Royal av The Chronicles of Narnia: The voyage of Dawn Treader avnjöts med kaffe och popcorn. Kaffet mest för att unvika att falla i sömn (som jag lyckades göra under andra filmen).

Trots de frekventa kristna inslagen (de sju dödssynderna, Gud etc) så var den ändå helt acceptabel. Kanske lever den inte upp till minnet av BBCs produktion från början av nittiotalet, men med dagens 3D teknik var det en helt annan upplevelse.

Det som påverkade mig mest var budskapen som borde nå ut till varje barn, oavsett religon. Lucy leverständigt i skuggan av sin vackra syster och i den här filmen framträder hennes förtvivlan tydligt. Hon går så långt att hon vill förändra sitt utseende till sin systers. Längtan att få samma uppärksamhet som andra, leva i den uppfattning att alla andra är de som ser bra ut, att inse värdet i sig själv. Om jag kände igen mig? Jajamännsan. Fåfänga är den dödssynd som C.S. Lwes försökte fånga här. I filmen får man följa Lucys mardröm då hon suddar ut sin egen existens för sin systers utseende. Se ditt eget värde är nog det viktiga budskapet i det hela, inte att fåfänga är en dödssynd.

En annan sak som träffade mig var när Råttan säger 'Extraordinary things happen to extraordinary people' när Eustuce gråter över att han begått dödssynden gluttony och förvandlats till en drake. Allt som händer en under livets gång är värdfulla event som bidrar tills en personlighet och hur man hanterar saker i livet. Allt det som hänt ar i slutändan gjort mig starkare.

Perhaps I'll stay in my fairy tale just a little bit longer, because the world is just that little bit sweeter when I can travel wherever I want to go and be whoever I want to be.

Cheers

x x x

P.Stone

As time passes by

Jag har aldrig varit en hejare på att blogga, men det är inte heller det som betyder något. Det räcker med en uppdatering i halvåret ibland.



En årsuppadetering kan väl vara en perfekt summering av året som gick och en introduktion till året som är pågående.



I Januari lämnade jag ett iskallt Sverige för att återvända till England. Där tentades politik kurser av och med förvånansvärt bra resultat. 'Being all equal and independent no one ought to harm another in his life, health, liberty, or possessions' (John Locke, The Second Treatise on Civil Government). Att gå tillbaka och läsa om hur ideén om politik och ledarskap i relation till den mänskliga naturen utvecklats var intressant, men inte där mitt intresse egentligen fanns.

Efter exams var det en helg i Paris. Utan större erfarenhet hade jag byggt upp en bild allt för influerad av Moulin Rouge. Jag saknade de färglada Cancan dansarna, romantiken och det burelska. Jag fick helt enkelt vakna upp och uppleva verkligheten. Det kommersiella och turistiga. Som Karin Boye sa: "Så här tänker jag om verkligheten: Ja, visst gör det ont när illusioner brister"

På besök i London fick jag dåliga nyheter och den kommande månaden spenderades med att organisera en begravning och alla saker runt omkring. Jag fick ett bistert uppvaknande och tvingades återigen bli vuxen. Som flykt blev det en tripp till Amsterdam, med allt vad Amsterdam har att erbjuda. Erotiska museum och mängder av mat var bara några av de få saker som jag kommer ihåg.

En månad senare blev jag vuxen på papper. 20 år. Välkommen till Systemet, jag är inte längre i samma klass som hunden och katten.

I april var det påsklov och jag begav mig till Sverigelandet igen för att umgås med mina älskade vänner. Det var en månad av att leva i en väska och jag insåg att jag inte hörde hemma någonstans. "Her glaswings are gone" (Margret Atwood, Lady Oracle). I realised I had to come down to earth. As much as I prefered living in my dream world, there were certain things I couldn't push away anymore.

Maj var bara plugg i princip. En omgång till av exams. Ett avslutat kapitel då jag gav upp något som aldrig riktigt börjat.

I juni var det tillbaka till Sverige. Denna gång med egen lägenhet och 3 månaders konstant jobbande. Allt flöt samman till en jobbig massa. Secrets were not secrets but lies. Som tur var bjöd Malmö på ett riktigt sommarliv. De första månaderna var vädret på topp. Jesusparken, trädgårspåtande, dopp i havet. Brunbränd och sönderblekt hår, levde jag dubbelliv pendlandes mellan verkligheten under dagen och det som blev en mardröm nattetid på jobb. Allt för många lögner bröt ner mig och det var en konstant kamp att inte låta isen nå mitt hjärta 'Some say the world will end in fire, some say in ice. From what I've tasted of desire. I hold with those who favour fire' (Robert Frost, Fire and Ice). Jag insåg att det förflutna aldrig försvinner utan tar nya skepnader. Gymmet med de testosteronstinna steroid killarna blev min flykt. Jag sprang bort från det som skrämde mig. Försökte hitta tillbaka till min bild av Patsy Stone. Jag ville vända abdra kinden till och fortsätta som om inget hänt.


September kom och något utmattad återvände jag till England för att flytta in i ett hus med 4 andra. Skola, träning och jobb i ett inrutat schema trängde undan tankarna från sommaren. Jag vilade inte och sprang ifrån alla känslor. Upptäckte att jag var relativt lätt att leva med och att bara finnas bland andra ibland var tillräckligt Jag gled in i studiernas värld och fördjupade mina kunskaper i psykologi. Träningen blev viktigare och viktigare och jag insåg att det var något jag ville fortsätta med på ett annat plan.

I november lät jag äntligen mig själv ta lite plats. Bekantskaper blev till starka vänskapsband. McSluts tog över stan och jag lärde mig äntligen att uppskatta närhet igen 'Initiative comes to thems that wait' (Anthony Burgess, A Clockwork Orange). Detta fortsatte in i december då en kyss förstörde en vänskap som redan var skadad. Insåg att folk verkligen tyckte om mig så de stod kvar vid min sida och jag insåg att jag aldrig gjort något fel. Man kan inte äga en annan människa och de som lever på det sättet kan jag likväl vara utan.

I december begav jag mig till Danmark för en kurs till fitness instructor. Ännu något att ticka av på CV:et. En tripp tillbaka till jobb för ett par dagar och det enda jag kan säga är "Jag ska aldrig mer, aldrig ska jag, korsa oceaner bara för möjligheten att hålla någon i handen' (Amanda Svensson, Hey Dolly). Jag flydde till Sverige. Ett par dagar i Ystad och jag orkade leva vidare igen. Rödvin och the Sims, Julbak och pulka. Insåg att det jag vill ha är en egen familj, en trygghet där jag vet att folk finns där för mig. Det är något jag saknat de senaste åren. An old fling (if one can even say that) and a new unexpected one, öppnade upp för mer förvirring och tankar om bekvämlighet och äventyr avlöser varandra. Nyår fick mig att inse att jag måste vakna upp ur mitt skal och Es uttalande fick mig att förstå att jag måste hitta någonslags respekt för mig själv. Och kanske lyckas jag detta året att finna just rätt väg för mig.

Cheers, Patsy Stone
x x x

Steroidernas fristad

Min kära vän E kände att hon var i behov av att börja träna. Efter att ha spenderat ett år i konstant fylla och ett ständigt rökmoln samt ett antal cheeseburgare behövdes en förändring. Jag fick följa med som personlig tränare/coach/stöd. Då våra fattiga student plånböcker ekar tomt letade vi reda på det billigaste stället vi kunde hitta...

Vi promenerade alltså genom ett rengnigt Malmö för att tillslut komma till Värnhems torget för att göra entré på Athletic Center. Receptionisten bemötte oss med en basröst och svällande muskler. Hon gav oss en något konfunderad look då vi inte riktigt passade in bland de andra muskelknuttarna. Men vi log glatt och köpte oss ett träningskort för 99kr, för det priset får man stå ut med svettlukt, alfahannar och mindervärdskomplex (gällande storleken på musklerna).

Osminkade i träningskläder som hängt med sedan gymnasietiden kände vi oss lagom fräsha, men var taggade till tusen, adrenalinet pumpade och vi gav oss med stor entusiasm på löpbandet (i Es fall är detta en enorm överdrift...). Märk vår förvåning när de andra kvinnorna verkade ha lagt mer tid på sin gym-utsyrsel än vad vi gör när vi fixar oss inför en rejäl utgång. Det var akrylnaglar, smink i kilovis, sexiga träningskläder och svällande muskler som möte oss. Detta var en rejäl kontrast till killarnas sunkiga svettluktande outfits... Efter tio minuter sprang löpbandet ifrån E och åratal av rökning gjorde sig påmind då hon var genomsvettig, då man själv är van löpare (skryyyyyyt) så hade den minimala uppvärmingen inte satt större spår. Så medans E droppade svett över alla maskiner var jag lagom varm.

Vi övertog maskinerna från män vars armar är större än mina lår och fick genast ändra vikterna från närmre 100kgs hållet till en betydligt lättare nivå... Det var med viss skräck i blicken vi observerade testoseronstinna anabolasnubbar som utövade sin aggressivitet på vikterna. När de gick runt i salen spände de alla musklerna och som ut som klonade michelingubbar. Vi fick ett antal roande blickar åt våra patetiska försök att bygga på våra taniga muskler. Dock så var aggressiviteten som bortblåst när de tilltalade oss, istället möttes vi av värme och hjälpsamhet från dessa vandrande muskler. Kvinnorna var inte lika tillmötesgående då vi saknade ett antal kilo muskelmassa och smink för att passa in bland dem. Men vi var lika glada för det! Es ögon flimrade och hon kände sig som ett trippande vrak vid vissa tillfällen. Svetten bildade spännande mönster på hennes gymklädsel, men hon hade i alla fall satt igång! Det var två stolta, utpumpade tjejer som lämnade gymmet för att inhandla keso och cashewnötter på Coop.

Further update angående vårt gym-äventyr kommer. Den dagen vi tar 100kg i bänkpress lär det vara en stor rubrik...

Cheers
xxx
P. Stone

To conquer ice...

Att ta en strid när man lika gärna kan gå därifrån är något som jag aldrig brukar göra. Men med 20 års erfarenhet av falskhet, spel och drama har jag lärt mig att det där med att fly inte hjälper. Kanske att man slipper en konflikt för stunden, men mentalt sett blir jag inte starkare av det. Därför har jag bestämt mig att inte vara feg, att stå upp fr mig själv och inte låta någon isdrottning skrämma bort mig från vår gemensamma arbetsplats. Kanske är detta ett bevis på att jag förändrats och låtit erfarenheter göra mig så pass mycket visare, jag håller helt enkelt på att växa upp.

trodde aldrig jag skulle citera Christina Aguilera, men here we go:

"Cause it makes me that much stronger,
makes me work a little bit harder,
makes me that much wiser,
so thanks for making me a fighter"