the sweet world of fantasy

Kvällens förställning på Royal av The Chronicles of Narnia: The voyage of Dawn Treader avnjöts med kaffe och popcorn. Kaffet mest för att unvika att falla i sömn (som jag lyckades göra under andra filmen).

Trots de frekventa kristna inslagen (de sju dödssynderna, Gud etc) så var den ändå helt acceptabel. Kanske lever den inte upp till minnet av BBCs produktion från början av nittiotalet, men med dagens 3D teknik var det en helt annan upplevelse.

Det som påverkade mig mest var budskapen som borde nå ut till varje barn, oavsett religon. Lucy leverständigt i skuggan av sin vackra syster och i den här filmen framträder hennes förtvivlan tydligt. Hon går så långt att hon vill förändra sitt utseende till sin systers. Längtan att få samma uppärksamhet som andra, leva i den uppfattning att alla andra är de som ser bra ut, att inse värdet i sig själv. Om jag kände igen mig? Jajamännsan. Fåfänga är den dödssynd som C.S. Lwes försökte fånga här. I filmen får man följa Lucys mardröm då hon suddar ut sin egen existens för sin systers utseende. Se ditt eget värde är nog det viktiga budskapet i det hela, inte att fåfänga är en dödssynd.

En annan sak som träffade mig var när Råttan säger 'Extraordinary things happen to extraordinary people' när Eustuce gråter över att han begått dödssynden gluttony och förvandlats till en drake. Allt som händer en under livets gång är värdfulla event som bidrar tills en personlighet och hur man hanterar saker i livet. Allt det som hänt ar i slutändan gjort mig starkare.

Perhaps I'll stay in my fairy tale just a little bit longer, because the world is just that little bit sweeter when I can travel wherever I want to go and be whoever I want to be.

Cheers

x x x

P.Stone

As time passes by

Jag har aldrig varit en hejare på att blogga, men det är inte heller det som betyder något. Det räcker med en uppdatering i halvåret ibland.



En årsuppadetering kan väl vara en perfekt summering av året som gick och en introduktion till året som är pågående.



I Januari lämnade jag ett iskallt Sverige för att återvända till England. Där tentades politik kurser av och med förvånansvärt bra resultat. 'Being all equal and independent no one ought to harm another in his life, health, liberty, or possessions' (John Locke, The Second Treatise on Civil Government). Att gå tillbaka och läsa om hur ideén om politik och ledarskap i relation till den mänskliga naturen utvecklats var intressant, men inte där mitt intresse egentligen fanns.

Efter exams var det en helg i Paris. Utan större erfarenhet hade jag byggt upp en bild allt för influerad av Moulin Rouge. Jag saknade de färglada Cancan dansarna, romantiken och det burelska. Jag fick helt enkelt vakna upp och uppleva verkligheten. Det kommersiella och turistiga. Som Karin Boye sa: "Så här tänker jag om verkligheten: Ja, visst gör det ont när illusioner brister"

På besök i London fick jag dåliga nyheter och den kommande månaden spenderades med att organisera en begravning och alla saker runt omkring. Jag fick ett bistert uppvaknande och tvingades återigen bli vuxen. Som flykt blev det en tripp till Amsterdam, med allt vad Amsterdam har att erbjuda. Erotiska museum och mängder av mat var bara några av de få saker som jag kommer ihåg.

En månad senare blev jag vuxen på papper. 20 år. Välkommen till Systemet, jag är inte längre i samma klass som hunden och katten.

I april var det påsklov och jag begav mig till Sverigelandet igen för att umgås med mina älskade vänner. Det var en månad av att leva i en väska och jag insåg att jag inte hörde hemma någonstans. "Her glaswings are gone" (Margret Atwood, Lady Oracle). I realised I had to come down to earth. As much as I prefered living in my dream world, there were certain things I couldn't push away anymore.

Maj var bara plugg i princip. En omgång till av exams. Ett avslutat kapitel då jag gav upp något som aldrig riktigt börjat.

I juni var det tillbaka till Sverige. Denna gång med egen lägenhet och 3 månaders konstant jobbande. Allt flöt samman till en jobbig massa. Secrets were not secrets but lies. Som tur var bjöd Malmö på ett riktigt sommarliv. De första månaderna var vädret på topp. Jesusparken, trädgårspåtande, dopp i havet. Brunbränd och sönderblekt hår, levde jag dubbelliv pendlandes mellan verkligheten under dagen och det som blev en mardröm nattetid på jobb. Allt för många lögner bröt ner mig och det var en konstant kamp att inte låta isen nå mitt hjärta 'Some say the world will end in fire, some say in ice. From what I've tasted of desire. I hold with those who favour fire' (Robert Frost, Fire and Ice). Jag insåg att det förflutna aldrig försvinner utan tar nya skepnader. Gymmet med de testosteronstinna steroid killarna blev min flykt. Jag sprang bort från det som skrämde mig. Försökte hitta tillbaka till min bild av Patsy Stone. Jag ville vända abdra kinden till och fortsätta som om inget hänt.


September kom och något utmattad återvände jag till England för att flytta in i ett hus med 4 andra. Skola, träning och jobb i ett inrutat schema trängde undan tankarna från sommaren. Jag vilade inte och sprang ifrån alla känslor. Upptäckte att jag var relativt lätt att leva med och att bara finnas bland andra ibland var tillräckligt Jag gled in i studiernas värld och fördjupade mina kunskaper i psykologi. Träningen blev viktigare och viktigare och jag insåg att det var något jag ville fortsätta med på ett annat plan.

I november lät jag äntligen mig själv ta lite plats. Bekantskaper blev till starka vänskapsband. McSluts tog över stan och jag lärde mig äntligen att uppskatta närhet igen 'Initiative comes to thems that wait' (Anthony Burgess, A Clockwork Orange). Detta fortsatte in i december då en kyss förstörde en vänskap som redan var skadad. Insåg att folk verkligen tyckte om mig så de stod kvar vid min sida och jag insåg att jag aldrig gjort något fel. Man kan inte äga en annan människa och de som lever på det sättet kan jag likväl vara utan.

I december begav jag mig till Danmark för en kurs till fitness instructor. Ännu något att ticka av på CV:et. En tripp tillbaka till jobb för ett par dagar och det enda jag kan säga är "Jag ska aldrig mer, aldrig ska jag, korsa oceaner bara för möjligheten att hålla någon i handen' (Amanda Svensson, Hey Dolly). Jag flydde till Sverige. Ett par dagar i Ystad och jag orkade leva vidare igen. Rödvin och the Sims, Julbak och pulka. Insåg att det jag vill ha är en egen familj, en trygghet där jag vet att folk finns där för mig. Det är något jag saknat de senaste åren. An old fling (if one can even say that) and a new unexpected one, öppnade upp för mer förvirring och tankar om bekvämlighet och äventyr avlöser varandra. Nyår fick mig att inse att jag måste vakna upp ur mitt skal och Es uttalande fick mig att förstå att jag måste hitta någonslags respekt för mig själv. Och kanske lyckas jag detta året att finna just rätt väg för mig.

Cheers, Patsy Stone
x x x