Tiden kan passera ruskigt snabbt ibland. Två år av saknad och ensamhet har satt sina spår. Ibland kan det göra så ont att jag inte kan andas. När ens största dröm är att ringa ett nummer som inte längre finns för att höra en röst som för längesedan tystnat eller känna närheten av den person som betytt allt för mig... Ibland önskar jag att tiden hade spenderats bättre och att visa misstag aldrig hade gjorts, men det är lätt att titta tillbaka och önska förändringar. När det var nutid var situationen helt annorlunda. Men jag önskar att jag för en sista gång skulle få höra in röst och känna din närhet, men istället får jag leva vidare med minnet av det som var.
This is the end...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar